Det går fort under försäsongen. Ena dagen är det premiärträning på Valhalla, nästa dag drar matcherna i gång och ett par veckor senare har första förlusten kommit och det är i princip lika lång tid kvar till premiären i superettan som tid det passerat sen första träningsmatcher.
Jämfört med senaste åren känns den här inledningen lovande. Det är bra intensitet i från start och känslan är att man går för att vinna även när det inte är träningsmatcher – något som saknades under Dane Ivarsson där inte ens cupmatcherna ansågs ha någon betydelse. Efter att det under hela fjolåret klagats – även inifrån – att det varit för accepterat att förlora, så tycker jag det känns som det mest välkomna.
Tittar man spelmässigt på det som Aubynn ställt upp med hittills tycker jag att det växlat mellan ett 4–2–3–1 och 4–1–4–1 med både tydlighet och flexibilitet i rollerna, om man nu kan säga så. Spelet går snabbt, mycket snabbare än tidigare, och presspelet är mycket mer fokuserat än det varit under tidigare säsonger.
Jag tycker det har sett bra ut i långa stunder mot alla lag, även allsvenska Värnamo, så det kan förhoppningsvis ge en stabilitet så att man slipper promenera och titta på hur det går för Karlatornet för att undvika att höra resultatet i sista omgången.
Ytterligare karaktärsdrag i Aubynns spelsätt lär utkristallisera sig med tiden. Tills finns lite andra punkter och spelare som jag tycker är värda att uppmärksamma.
1. Truppinventeringen
I fjol gjordes ett fatalt försök att tvinga ner Nicklas Bärkroth som wingback och ett mycket lyckat försöka att mitt under säsongen skicka upp Arvid Brorsson från försvaret till mittfältet. Under Jeffrey Aubynn har det redan gjorts ett par väldigt spännande positionsbyten.
Det stora är att Daniel Paulson efter över 200 a-lagsmatcher som yttermittfältare/ytterforward tagit klivet ner som central balansspelare på mitten. Där har han hittills gjort det väldigt bra med sin löpstyrka, sin aggressivitet och sin skicklighet med bollen. Han har fungerat bra ihop med framför allt Amer Mujanic men även andra spelare som tagit plats runt honom. Känslan har rätt länge varit att det har behövts lite av en nystart kring Paulson och förhoppningsvis är detta precis vad som behövs.
Under matchen mot Öster gjorde min vän Tor en lika träffsäker som rolig reflektion: Daniel Paulson blir en spegelbild av sin tränare. Han körde med fria tyglar under Askebrand, han var vilsen under Millen, han såg pånyttfödd ut under Danes första säsong och helt ur slag under hans andra och var hårt kämpande men utan riktlinjer under Brynjar. Nu under Jeff är han aggressiv och intensiv.
Det har gnällts en hel del från folk på läktaren som absolut inte är en del av truppen på att Paulson inte är en lämplig lagkapten eftersom han i deras ögon inte beter sig som sinnebilden av en kapten som skriker och eldar igång sina lagkamrater. Kanske kan det här tränarbytet göra att han lyckas blidka även sin kaptensbelackare.
Utöver Daniel Paulson har ytterligare ett gäng fått testa nya roller. William Svensson, som känts vilsen när han spelat på mittfältet och i anfallet under Dane, har tagit klivet ner som högerback och gjort det med bravur. Han har pumpat framåt längs kanten och kommit med på ett förtjänstfullt sätt i anfallen samtidigt som han skött försvarsspelet habilt. I skrivande stund har jag googlat fram att William Svensson är från Partille från början och således borde ligga bra till för smeknamnet Partilles Cafu på samma sätt som Matty Cash blivit the Polish Cafu. Smeknamn eller inte så är det en spännande konkurrenssituation mellan William Svensson och nyförvärvet Linus Tagesson.
Utöver dessa har Hampus Dahlqvist för första gången sen han kom till klubben använts i en central roll ett par matcher. Med sin speed och låga tyngdpunkt tycker jag han har sett intressant ut där. Av de tre nämnda känns Hampus mest som den som ligger närmast till hands att gå tillbaka till sin mer traditionella roll.
2. Juniorerna
Efter år av att juniorer – med vissa tydliga undantag, exempelvis Herman Sjögrell – plockats upp i a-laget mest för att täcka upp luckor känns det nu som att juniorer tas upp för att dom är bra nog att konkurrera. 16-årige Michael Osayande gjorde 1+1 i första matchen mot Oddevold och kändes som en spelare som erbjuder en kraft i anfallet som inte riktigt finns i truppen sedan innan. 17-årige William Alder gjorde det så bra på vänsterbacken i matchen att jag efter matchen som gästtyckare på ett av Öis största supporterkonton skrev att jag trodde han skulle bli nästa spelare att skriva a-lagskontrakt. Det gjorde han tre dagar senare. Sedan dess har Alder fortsatt imponera och han känns verkligen som en spelare som kommer kunna vara med och utmana om att få speltid för att han är bra nog.
3. Mujanics passningsfot
Både under första träningen och under inledningen mot Oddevold tyckte jag att Amel Mujanic såg ut att ha lite svårt att hitta rätt i positions- och samspelet med sina nya lagkamrater. Även när det inte riktigt satt – vilket det kändes som att det började göra efter ungefär en halvtimma av första matchen – så visade han att den passningsfoten han har är något som inte funnits i klubben på länge. Visst, Anel Rashkaj hade sannerligen sina stunder, särskilt under hösten 2021, men finessen och hårdheten som Mujanic visar i sitt passningsspel kan inte jag erinra mig att någon visat upp sedan Diego Montiels säsong 2018. Han vågar slå på markerad spelare, han håller i och sätter ut på löpande kantspelare och han sätter in bollar i djupled bakom backlinjen. Det känns som att det kan bli rätt många assist och hockeyassist under säsongen.
4. Publikfavoritpotentialen
Efter att ha presenterades bara någon dag tidigare hoppade Hady Saleh Karim in på centralt mittfält i andra halvlek mot Oddevold. Den halvleken han bjöd på där var första gången någon spelare ens var i närheten att utmana Peru Ruiz i kultlirarpotential. Medan Peru Ruiz i sitt första inhopp gjorde tunnel med sina två första bolltouch så bjöd Hady Saleh Karim på dribblingar där han vände ut och in på motståndare flera gånger om, han slog finurliga passningar, han gick på skott även när andra alternativ bjöds och han hoppade in med ett par opolerade tacklingar. Fortsätter han bjuda på samma repertoar under serien kan det vara en ny Samba-Erik som kommit till klubben – och med tanke på att spelet i övrigt verkar bygga rätt mycket på fart snarare än att trampa på bollen finns väl även risken att speltiden blir den liknande den som Samba-Erik fick under sin sista tid i klubben.
5. Mathias Nilsson
Jag har aldrig läst Charles Dickens klassiker Två städer. Jag har aldrig ens tänkt att jag ska försöka läsa den. Däremot är jag väldigt förtjust i att använda öppningsraden "Det var den bästa av tider och det var den allra" värsta i olika sammanhang. Jag tänkte att jag skulle gjort det nu kring målvaktsspelet 2022. Men utöver Robin Wallinders straffräddning mot Örebro var det ingenting av det som bjöds på i målvaktsväg som kunde klassas som "den bästa av tider" förra säsongen. Däremot bjöd på målvakterna på en del som hade kunnat räknas in i kategorin "den allra sämsta".
Dickens eller inte så har Mathias Nilssons intåg i Öis varit som en skänk från ovan. Han inger precis den trygghet som saknades i fjol, han räddar det han ska och lite till, han har ett spel med fötterna som gör att han kan avlasta försvaret på ett väldigt förtjänstfullt sätt och han pratar med försvaret hela matcherna. Det jag gillar allra mest med honom hittills är hur länge han står upp innan när spelare kommer i skottlägen istället för att fladdra iväg på chans och ge kalla avslutare läge att vänta ut honom. En egenskap som enligt Jon kommer av att han gått i Johnnie Fedels målvaktsskola.
Med tanke på vad som sades om hans spel i Öster så var förväntningarna rätt höga på honom. Hittills har han verkligen infriat dom.
6. Anton Andreassons ofattbara nummerbyte
Nicklas Bärkroth har sedan han kom till Öis för mindre än ett år sedan hunnit med att beta av nummer 23, nummer 8 och nu nummer 10. Det känns som en ganska naturlig resa att göra för ett offensiv spelare som hela tiden velat ha nummer 10.
Mer uppseendeväckande – och än så länge helt okommenterat – är att Anton Andreasson lagom till sin fjärde säsong i klubben bytt från nummer 18 till nummer 19. Jag tror att Mohamed Said hade numret när Andreasson kom till klubben, men jag är inte säker. Efter det fanns det ledigt när Herman Sjögrell kom tillbaka på lån.
Jag har försökt lägga ut på entreprenad att få frågan kring bytet besvarad i GP under våren och väntar med spänning på dagen då förklaringen presenteras.
7. En riktig central anfallare
Det är svårt att säga vad det är som gjort att Öis inte haft en välfungerande central anfallare senaste säsongerna. Victor Sköld drog korsbandet 2019, Ailton fick det aldrig att stämma fullt ut när han kom tillbaka, Peru Ruiz och Alexander Ahl-Holmström höll inte måttet precis som dom flesta av dom inlånade och kontrakterade anfallarna som varit i klubben senaste åren.
Bristen på någon som levererat centralt – vilket ju i högst grad vägts upp av målgörare som utgått mer från kant i Gustav Ludwigson och Ajdin Zeljkovic – har gjort att det känns väldigt spännande att ha fått in Noah Christoffersson i laget.
Han har under första matcherna visat upp ett mycket imponerade spel både som djupledshot och som mötande anfallare. Två mål från position inne i straffområdet under de inledande matcherna gör också att förhoppningarna stiger om att det skulle kunna vara den centrala anfallare som saknats senaste åren.
