I takt med att säsongen blivit deppigare och deppigare har jag på nytt börjat spela på FM-säsongen jag har i gång med Öis och till slut lyckats föra klubben till en europeisk titel efter finalsegern på straffar mot Tottenham i Euro Cup 2036/37. Det är skönt att kunna vända sig någonstans i världen för att få känna framgångens vindar blåsa, även om dom gör det helt utan spelare med någon koppling alls till Öis och med en övervägande majoritet autogenererade spelare.
Det har varit ett par klassiska insatser i andra kvalrundan till cupen senaste åren: förlusten mot Tvååker under Lantz, förlusten mot Lödde under Millen och nödropet mot Mjölby ifjol. Så trots åtta raka matcher utan förlust var det väl ingen större skräll att Öis skulle åka ut mot Onsala.
Hade Dane Ivarsson varit kvar hade det känts helt i sin ordning eftersom han inte var det minsta intresserad av cupen ändå. I ärlighetens namn kändes det inte som någon stor grej och det känns fortfarande inte som någon stor grej att det inte blir några matcher i cupen nästa vår. Vill man ha bra motstånd är det perfekt läge att spela träningsmatcher mot Elfsborg, Värnamo och Öster som inte heller gick till gruppspelet.
Däremot hade det varit önskvärt om det inte känts som att luften gick ur hela klubben efter förlusten mot Onsala.
Förlust mot Landskrona hemma på lördagen i en av dom deppigaste matcherna hittills i år. Traditionsenlig förlust borta mot TFF efter det och nu senast förlust mot Östersund hemma i en klassisk sexpoängsmatch i bottenstriden.
Efter förlusten mot Östersund där det inte fanns någonting att glädjas åt kändes det på nytt som att hotet om nedflyttning – som tog en kortare paus under sommaren – på nytt blivit reellt.
