Hackkycklingsindex

Det har funnits så många problem första tre matcherna att jag lämnar det till ett senare tillfälle.

Däremot har jag under matcherna mot Halmstad och Öster funderat lite över hur olika det på läktarna gnälls på olika spelare. Utifrån upplevelserna på läktarna har jag tagit fram ett hackkycklingsindex över vilka spelare det gnälls mest över.

1. Eric Nohlgren

Efter att Lukas Browning lämnat klubben har Nohlgren dragit på sig den gula ledartröjan över läktarnas hackkycklingar. Gnällt är tudelat. Dels handlar det om frustration över att han är långsam, ständigt vänder hemåt med bollen och att han inte ser resolut ut i duellspelet, och dels handlar det om att han är spelaren som håller Kevin Ackermann på bänken. Det senare ger honom en rejäl USP i och med att är lika intensivt innan som under matchen.

2. Sargon Abraham

Två mål i premiären räcker inte långt när laget tar en poäng på tre matcher. Förväntningarna är högre på honom är många andra och varje misslyckad touch har renderat rätt många brösttoner från mina bänkgrannar hittills.

3. Elias Gustafson

Ett fint inhopp mot Öster men trots det är det fortsatt väldigt frustrerat när han fattar felbeslut eller inte får en svag touch. Mot Öster slog han en felpassning strax utanför straffområdet och det var på vippen att en kille ett par platser bort gick upp i atomer.

Potentiella utmanare:

- Anton Lans bitvis svajiga positionsspel gjorde honom emellanåt rejält impopulär ifjol. När han nu är tillbaka i startelvan är risken att han tar sig in på topplistan innan Kristi himmelfärd.

- Sixten Mohlin är väldigt populär hittills, mycket tack vare hans fina spel med fötterna och hans kyla i straffområdet. Men ett enda misstag när han spelar kortpassningsspel med backarna som leder till ett baklängesmål riskerar att göra att det kommer kurras rejält så fort han får bollen och att alla bara ser risker i hans spel. Han har även en tuff sits i och med att han ska fylla Fredrik Anderssons skor, vilket gör att han även kommer jämföras med vad Freddan presterar i Varberg.

Jag återkommer med en uppdaterad lista längre fram.

Försäsongen

Innan jag sammanfattar mina försäsongsminnen vill jag likt Tomas Ledin kliva in och påpeka ett verk jag är upphovsman till. Medan det i Ledins fall handlade om Snabbköpskassörskan är mitt verk Olle Johanssons smeknamn Mål-Olle som jag myntade under 2-2 matchen mot Trollhättan och som sedan spridits för vinden.

För att gå tillbaka till tidslinjen stod jag och tittade på den första träningen på Valhalla tillsammans med Tor. Redan vid första anblick kändes att Isak Dahlqvist blir något extra i övrigt var det inte mycket att lägga på minnet.

Däremot slogs jag av vilken vacker vy man har över dom nya skyskraporna som håller på att byggas i Gårda. Där borde fastighets- och byggbolagen börja ta sina bilder istället för att envisas med illustrationer där man har den stora vägen i förgrunden.

I första träningsmatchen mot Trollhättan kände jag viss oro över att Sargon Abraham och hur dåligt han fungerade med övriga laget. Parallellt med det fortsatte Isak Dahlqvist att imponera. Givetvis gjorde även Olle Johansson det, inte bara med sin mål utan med sin instinkt att gå mot mål varje gång. Det var rätt skönt att se en spelare som på lite hockeymanér går mot kassen snarare än att trampa på boll och vända utåt som en del andra anfallsspelare gjort senaste åren.

Noterbart från matchen är att jag missade Olle Johanssons första mål live eftersom jag stod i världens slöaste kö för att köpa kaffe att värma mig med.

Ytterligare en noterbar grej från matchen är att det var flera av dom inlånade Lindome-spelarna som gjorde ett bra intryck. Jag gillade framför allt wingbacken Alexander Nilsson. Man kanske inte ska döma på bara en match, men han hade jag gärna sett mer av i Öis.

Norrby-matchen såg jag halvt om halvt på GP:s stream. Sargon såg bättre ut då. Annars tänkte jag mest på hur fin hallen i Borås såg ut att vara.

Även borta mot Lindome dominerade kylan min matchupplevelse. Till slut var jag tvungen att åka hem i paus för att inte totalt gå under. Innan dess hade Öis blandat och gett mot ett rätt svagt motstånd, lite svajigt bakåt men bra tryck framåt.

Mitt mest bestående minne från besöket på Lindevi är trots allt hur många som hade tagit hunden med sig till matchen. Jag minns faktiskt inte när jag var med om att det var hundar med på match, möjligen någon gång när jag spelade pojklagsfotboll men inte senare än så.

Cupmatcherna tycker jag gick som övriga. En lektion i hur det är att möta ett lag med så mycket högre tempo i press mot AIK, en svajig insats mot ÖSK och en direkt svag prestation mot Eskilsminne.

Landskrona-matchen kändes lovande inledningsvis och onödig att förlora. Det var mest besvärande att min vän Love som nyligen kaklat mitt kök fick triumfera med Bois-segern (om än på ett artigt och anständigt sätt, möjligen för att vi inte känner varandra så bra).

BP-matchen gjorde mig en smula orolig. Eller den var kanske mer kulmen på en oro som byggts upp under våren kring att fokuset på prestation gör att det skapas en acceptans för att förlora i truppen. Förhoppningsvis är farhågor utan substans, men jag hade ändå önskat mer förbannade miner direkt efter matchslut när man förlorat eller inte lyckats vinna mot lag från lägre eller samma serie.