Jag såg matchen stötvis på telefonen uppe hos Fabian och stängde av vid 0-2. Jag har följaktligen inte så mycket att säga om insatsen. Min förhoppning är att det är ett klassiskt olycksfall i arbete.
Däremot vill jag föra till protokollet att Öis under matcherna med mörkblått bortaställ förlorat med 1-4 och 0-4. Det kanske kan vara läge att plocka fram fjolårets vita till matchen mot Öster i slutet av augusti.
Vilken kväll! Alla jag pratade med utanför arenan var överens om att det var svårt att minnas när det var lika roligt att se Öis spela som det var mot Vasalund.
Det var bra tempo med bollen, mycket mer i djupled än sidled, bra erövringsspel och bra frekvens i andelen boll som omvandlades till avslut. Att det fortfarande stod 0-0 efter 35 minuter kändes ofattbart, framför allt efter Dahlqvists friläge.
När nollan väl spräcktes och det rullade började jag fundera på när en Öis-ledning senast kändes trygg. Jag kom fram till att det nog var i slutminuterna av 4-0-segern mot Ljungskile förra året. Senast jag upplevde en trygg ledning på plats var nog i sista matchen mot Landskrona 2018.
Det kanske säger mer om mig än om spelet, men jag lyckades inte bli helt trygg ens vid ledning 3-0 mot ett svagt Vasalund. Det hänger säkert samman med hur spelet och poängskörden sett ut under våren.
Jag ser med spänning fram emot nästa gång ledning kommer kännas betryggande.
Utöver en solid laginsats tyckte jag det fanns flera spelprestationer som gladde lite extra.
Först och främst kändes det som en helt annan Daniel Paulson. Han gick tydligare mot mål, kändes mer självklar i sina löpningar och framstod överlag som mycket mer självsäker än han gjort under våren. Hans ökade pondus bidrog dessutom till att han på nytt kändes som en gjuten kapten.
Lukas Browning Lagerfelt gjorde sin bästa match sen han kom till Öis. Han sökte djupled mer än han någonsin gjort tidigare och borde så klart haft en assist efter passningen som friställde Dahlqvist. Dessutom var gjorde han ett bra jobb i det defensiva arbetet på centralt mittfält tillsammans med Kevin Ackermann.
Ailton gav också intryck av att ha ett annat klipp i steget i den här matchen. Hoppas han kan bygga vidare på det och addera ett par mål på kontot. Det är fullt förståeligt att han inte varit i fullt slag under våren efter pappans bortgång. Så det var kul att han gjorde en så bra insats och att han såg så glad ut under firandet framför klacken efter matchen.
I ett av dom första avsnitten av Beverly Hills så går David Silver runt med sin videokamera och filmar på skolan. Han fokuserar på Kelly och säger: "Kelly Taylor. The girl who has everything." Ungefär så känns tycker jag det känns när man ser Ajdin Zeljkovic spela i superettan – om än att 'everything' åsyftar kvalitéer snarare än material ting som med Kelly.
Utöver två nya mål – där framför allt nickmålet var något alldeles extra – så fortsätter han komma ner och bygga upp spelet med öppnande krossbollar, kortpassningar utanför straffområdet, överlapp med spelare på kanten, dribblingsräder i högt tempo och hårt jobb i defensiven.
Efteråt träffade jag Peter och killarna som har kontot @orgryteisff på instragram utanför. Mattias från nämnda konto påpekade att Ajdin måste lugna sig lite nu så att han inte blir köpt redan nu under sommaren. Det är bara att instämma i det och hoppas han blir kvar säsongen ut. Efter det lär han försvinna och han har verkligen potential att inte behöva ta ett mellansteg i allsvenskan utan kan nog ta klivit till Danmark eller Holland direkt.
Sist men inte minst så gjorde den spelare med störst publikfavoritpotential jag någonsin sett i Öis entré. Redan under uppvärmningen i halvtid såg man att Peru Ruiz var något annat. Han passade och lekte med Anel Rashkaj och några andra avbytare och vid ett tillfälle kom en hög boll upp i luften mot honom, han väntade ner den och lät den studsa i gräset för att på väg upp dämpa den med rumpan. Jag har inte sett någon göra det sedan jag själv spelade i division 6 med FC Honey för 15 år sedan.
Han hoppade in i 85:e minuten när det stod 3-0. Mestadels fick han lägga sin tid på att springa och pressa Vasalunds backlinje men vid två tillfällen fick han även vara med i spelet.
Första gången hade han ryggen mot Vasalunds mål när han fick en passning ungefär på mitten av offensiv planhalva. Han tog emot passningen med klacken, vände upp och tunnlade en tillrusande försvarare innan han släppte ut bollen till en medspelare på högerkanten.
Andra gången var han själv ute vid sidlinjen och klackade förbi sin försvarare till en medspelare som kom löpande.
Jag längtar redan efter mer Peru mot AFC på söndag!
Min pappa gillar uttrycket "han är värd hela entrépengen" och spelare som passar in på detta. Han gillade Montiel, han gillade Ailton under första vändan men framför allt så gillade han – precis som i princip alla andra – Afonso. Än i dag så pratar han om höstderbyt mot Blåvitt 2002 och hur Afonso där tog emot en utspark på volley och med en touch lättade den över en IFK-försvarare. Den bollbehandlingen har lämnat betydligt större avtryck hos honom än dom tre målen han gjorde.
Han och mamma flyttade till Stockholm under våren 2019 och har inte Dplay så att han kan sitta och se Öis-matcherna där uppe. Parallellt med det så stängde ju som bekant pandemin läktarna från förra säsongen och framåt till i princip nu.
Följaktligen hann pappa inte vara på plats och bilda sig en uppfattning om Herman Sjögrell och hans trollkonster innan flyttlasset gick vidare till Sirius men jag är övertygad om att han varit en spelare som fallit pappa i smaken.
Jag vet inte om det har med arv eller miljö att göra men även jag är väldigt förtjust i spelare med värd hela entrépengen-teknik och -speluppfattning. Och för mig har Herman Sjögrell verkligen varit ett ljus i tämligen allmänt Öis-mörker.
Det aviga sättet att dribbla som gör att han ser både kvick och långsam samt lätt och tung ut, tillslaget på bollen, spelvändningarna, passningarna och inte minst lyftningen över sig själv mot VSK förra året har varit ljuvliga att se. Framför allt har jag uppskattat att han trots sin lekfullhet hela tiden haft instinkt att gå mot mål för att försöka skapa målchanser. Där känns det som att en och annan tappat bort sig lite och fått mer fokus på att försöka slå en tunnel än att den tunneln faktiskt ska leda till någonting senare Jag har ingen statistik framför mig men jag gissar att han toppar listan över skapade målchanser i årets Öis. Det blir spännande att se hur man försöker ersätta honom på planen nu när serien drar igång igen.
När Gustav Ludwigson gick till Hammarby var jag helt övertygad om att han skulle göra succé. Med Herman Sjögrell är jag inte lika säker, men jag håller tummarna över att han får till det i Sirius.
Framför allt håller jag tummarna för att han någon gång kommer tillbaka till Öis så att jag och pappa kan gå och se honom göra saker med bollen som är värda hela entrépengen.
Jag var på väg till Skåne den lördagen när Öis spelade mot Brage. När jag och Karin satt och åt lunch i Kivik kom ett meddelande i sms-gruppen jag har med Alexander och Emil med en fråga vad Öis höll på med. Det brukar vara tyst i gruppen när Öis eller Gais gör bort sig fullständigt (om det inte initieras av någon som håller på laget som klappar ihop) så jag anade att det var på rätt väg. Jag svarade att jag inte såg matchen och gick samtidigt in och såg att Öis gjort 2-0 direkt. Sedan sätta jag alla potentiella sms-konversationer som skulle kunna innebära uppdateringar om matchen på mute och tog spjärn för att inte kolla resultatet igen förrän jag var säker på att slutsignalen gått.
Den modellen har fungerat sådär tidigare. I sista omgången 2017 när i princip alla resultat skulle behöva gå emot Öis för att dom skulle hamna i kval satt jag på Bar Robusta och ignorerade alla meddelande för att inte få någon hint om hur det gått. När jag till slut tog upp den och tittade hade Öis som bekant åkt ner på kvalplats.
Några veckor tidigare sprang jag Malmö halvmara. På vägen från Hyllie tillbaka mot stadion klickade jag upp Forza och kollade resultatet i matchen mot Öster samtidigt som jag bytte låt. Då hade Johan Hammar gjort 1-0 till Öis. När gått i mål och tittade på nytt hade Öster kvitterat i slutminuterna.
Den här gången var det betydligt roligare att se att Öis hållit undan och vunnit med 3-1. Samtidigt kom direkt känslan att jag kanske inte ska se nästa match eftersom det gick bra nu när jag inte kollade den här. Hade det varit enda segern före uppehållet hade jag nog gjort något annat den 19:e, men eftersom den krampaktiga trepoängaren mot Akropolis finns i bagaget så ska jag försöka ta mig till Gamla Ullevi när Vasalund kommer dit.
Jag funderade på om jag skulle se hela matchen i efterhand men nöjde mig med att se ett sammandrag. Ajdin fortsätter visa sin klass, Sjögrell gjorde ett fint frisparksmål (som jag inte varit helt nöjd om Öis släppt in) och Freddan gör på nytt en kanoninsats.
Framför allt så var det skönt att gå in i uppehållet ovanför kvalplats med en seger i ryggen – men samtidigt med vetskapen att allt inte lugnt trots detta.
Det går inte att komma ifrån att våren varit bedrövlig med ett fåtal undantag. Ajdin Zeljkovic är otrolig, Herman Sjögrell är underhållande, Marcus Haglind Sangré känns som det bästa defensiva nyförvärv Öis gjort på många år, övriga i mittförsvaret känns stabila och Fredrik Andersson är på nytt superettans bästa målvakt. Det känns som fler positiva saker än jag förväntat mig kunna lista.
Framför allt håller jag Fredrik Anderssons insatser som det viktigaste. Fortsätter han så under hösten kommer han rädda rätt många poäng.
