Det är lite konstigt att tänka tillbaka på matchen i går efter det som hände med Christian Eriksen. Det kändes som att det passerade en vecka under tiden från kollapsen till att meddelande att han var vaken och stabil på sjukhuset kom. Lyckligtvis verkar det ju efter omständigheterna har gått väl så jag ska göra ett försök att blicka tillbaka lite på 0-0-matchen mot J-Södra.
Jag gjorde comeback på Gamla Ullevi i går. På pressläktaren som frilans i väntan på att gänget utan årskort ska få köpa biljetter till matcherna igen.
Jag har som dom flesta andra inte sett någon match på platsen sedan våren 2020, i mitt fall cupmatchen mot AIK på Bravida vilket verkar ha varit 1 mars. Än mer påtagligt är att jag inte gått på någon match på pressläktaren sedan jag slutade på GP efter sommaren 2016.
Från det att jag i fredags fick besked att jag var välkommen så gick jag runt som ett nervöst barn inför sin första dag i en ny skola. När jag vaknade på morgonen och gjorde självskattningstestet så tog jag tempen tre gånger för att verkligen vara säker på att termometern visat rätt när det sa 36,6. Efter det följde en lång ström av osäkra tankar kring vad man har på sig på pressläktaren, hur lång tid det tar att gå dit, hur lång tid innan man måste vara på plats, hur lång tid innan man ska äta (som om det var Göteborgsvarvet), och förmaningar till mig själv att man måste vara helt tyst och inte göra några gester på pressläktaren. Det sista lärde mig GT-legendaren KOA under en av mina första praktikveckor 2013 när jag applåderade en fin passning under någon match på gamla Rambergsvallen.
Det slutade precis som när jag brukar gå på Öis att jag missbedömde tiden och fick stressa iväg för att hinna till matchstart.
Hur som helst så kom jag in på läktaren lagom till att lagen tågade ut på gräset och ställde upp för presentation. Anton Andreasson kändes proffsigast med sin hälsning till båda läktarna när hans namn lästes upp, jag undrar om han fått med sig det hemifrån, från sina år i Elfsborg eller möjligen från sin sejour i Serie D.
När matchen väl drog igång var det ett rakare och mer distinkt Öis som kom ut med hårda passning och snabbt spel ut på kanterna. Framför kändes det farligt på vänsterkanten där Ajdin Zeljkovic, Anton Andreasson och Anton Lans hann med att komma fram flera gånger under dom tre minuter som spelades innan Lans gick ut skadad.
Min känsla när jag såg matchen var dock att tempot i passningarna och frenesin i inledningen till rätt stor del var frukten av att J-Södra inte gjort sin läxa och därmed inte satte hög press på Öis.
Öis lyckades inte komma till särskilt många avslutslägen sitt övertag till trots och till slut jämnades det ut. När J-Södra väl stack upp kändes det farligt eftersom dom så ofta hamnade i en mot en lägen istället mot försvaret, men med undantag för friläget som Omondi hade efter passningen snett inåt bakåt där Freddan gjorde en helt otrolig reflexräddning blev det inte så farligt.
Är det något som man kan försöka glädjas åt från senaste matcherna så är det att försvarslinjen börjar se bra ut och att Fredrik Andersson visar att han är en av seriens bästa målvakter. Framför allt så ser Arvid Brorsson lika självklar ut nu som han gjorde under fjolåret. Han är följsam och resolut i försvaret och har en väldigt bra passningsfot. Hans hårda låga passningar centralt in i planen är ett vapen som måste användas mer framöver.
En annan glädjande sak (man letar verkligen halmstrån här) är att Öis lyckas vaska fram lite chanser i slutet av matchen. Det kändes faktiskt som att det var Öis som mest gick för segern för första gången på länge.
Tittar man på spelarna så börjar Kevin Ackermann se bra ut igen. Han funkar bättre med Hannes än han gör med Browning. Samtidigt fortsätter Ajdin Zeljkovic vara den enda spelaren som verkligen visar tecken på att höra hemma på en högre nivå än superettan. Hade han fått träff på sitt bicicleta-försök och tryckt in den tror jag han hade blivit såld i sommar.
Summa summarum så är det åter en sådan konstig känsla av att insatsen var helt okej, särskilt med tanke på att man tvingades till byten på grund av skada på Lans, Hannes och Ailton. Problemet är ju bara att helt okej inte räcker när man ligger sist och har tagit åtta poäng på tio matcher. Ett poängsnitt på 0,8 innebär efter färdigspelad serie 24 poäng och det tror jag inte att något lag ens nått kvalspel på. Enligt någon statistik Tor hade sett så är Öis sämst i serien både vad gäller expected goals och expected goals against, så statistiken ser inte heller lovande ut för dom som vill peka på alla positiva drag i spelet.
Utöver att det inte skapas målchanser som gör att Öis kan lämna arenan med tre poäng var det två andra negativa saker som tänkte på.
Det första handlar om Ailtons defensiva spel. Han har inte presspelet naturligt längre – jag minns inte om han någonsin haft det – vilket rubbar hela den balansen hos Öis. Försöken att sätta hög press och vinna boll stagnerar i och med att han inte går med på samma sätt som Zeljkovic, Sjögrell och Paulson gör. Det skapar en obalans som vilket superettanmotstånd som helst klarar att utnyttja. Kvällen innan Öis–J-Södra körde Italien över Turkiet i EM-premiären. Det är lite orättvist att försöka jämföra med italienska landslaget men ska man ändå göra det kan man titta lite på hur deras anfallstrio sätter press på försvaret och hur Ciro Immobile centralt initierar den pressen gång på gång. Så behöver Ailton också agera om det ska fungera. Jag tror ett sånt presspel hade fungerat mot superettanlag om det var Momo istället för Ailton som spelat i mitten längst fram, men det får vi tyvärr inte se i år.
Det andra är ungdomarna. Det är flera stycken som känns som dom hade behövt spela lite regelbunden seniorfotboll innan dom tog steget upp i Öis A-lag. William Svensson gör vad han kan men känns lite tunn och vilsen, framför allt som central mittfältare. Aydarus Abukar hade flera lovande aktioner och bra samspel med Dahlqvist på kanten, men även han hade nog gynnats av att få spela seniorfotboll ett tag innan han blev rotationsspelare i Öis. Sammansättningen av truppen gör ju dock att det inte är aktuellt.
Det är en svår balansgång för framgångsscenariot brukar ju alltid sägas vara att man har rotationsspelare som kommer från dom egna leden, men det måste vara spelare som är redo att ta klivet upp. Sjögrell var det definitivt ifjol, Mohamed Said var det 2017. Förhoppningsvis är Abukar och Svensson det efter sommaren och att det bara är jag som oroar mig i onödan.
En tredje grej är att jag fortsatt är fundersam på vad som händer med Samuel Ohlsson. Är han inte i form än efter skadan eller tycker tränarna att han är för dålig? Jag är också lite fundersam på varför Sigurdsson inte får spela mer, tycker han imponerat varje gång han hoppat in.
En fjärde grej är innermittfältsvärvningarna som Krulj har gjort. Även om Ackermann inte gått lika starkt i år som i fjol är han en solklar succé men sen är det svajigare. Lukas Browning Lagerfeldt har ju inte fått det att stämma på en och en halv säsong under tre olika tränare och får väl räknas som en flopp. Anel Rashkaj har varit skadad hela tiden och får väl därför räknas som flopp eller på sin höjd utan betyg hittills. Abdul Razak var för andra matchen i rad spelklar men petad ur truppen och kan väl efter ett år i Öis inte räknas som annat än en jätteflopp. Det här känns inte lovande inför att truppen ska stärkas i sommar.
###
Jag passade på att ställa några frågor till Dane Ivarsson efter matchen men fick inte svar som tillför någonting här. Ska fråga honom om ämnen jag vanligtvis skriver om som uthyrningsgrader, heta logistiklägen och eventuella planer på förvärv i övriga Norden nästa gång så kanske det blir en text av det.
###
Slutligen kommer här ett par ytterligare reflektioner från matchen:
1) Johan Mattson är den som är uppe och pushar på och skriker instruktioner. Jag vet inte om det är för att jag själv snackade mycket både som spelare och tränare men jag gillar det sättet.
2) Johan Mattson var även den som skrek åt en haltande Hannes Sahlin att sätta sig nere i gräset istället för att fortsätta kämpa på så dom kunde få genomföra ett byte.
3) Jag tyckte Ajdin Zeljkovic visade tendenser till lite samma drag som jag hade när jag spelade innebandy. Man får en fint på hjärnan och sen kör man på den. I Ajdins fall att lyftvricka bollen vidare till en lagkamrat och sticka för väggspel. Jag ser inte detta som någonting negativt. Jag ser ingenting som Zeljkovic gör som någonting negativt.
4) 500 personer i publiken gör väldigt mycket för stämningen. Trött spaning men det blir verkligen påtagligt när man är på plats.
Nya tag mot Brage nästa vecka. Blir det inte seger där så vete tusan vad som händer under uppehållet.
