Akropolis hemma: Calma e sangue freddo

Efter flera dagar av fint väder började det regna på fredagskvällen och sedan fortsatte det att ösa ner på lördagsmorgonen. Så pass mycket att jag funderade på om planen skulle vara spelbar eller om matchen skulle behöva skjutas upp. Det behövdes den så klart inte utan när det närmade sig avspark vår det varmt och stråk av blå himmel beroende på i vilken riktning man tittade.

Jag brukar komma till arenan så att jag kommer in lagom till att spelet visslas igång eller när första minuterna passerat. Men i lördags var där betydligt tidigare och passerade utanför entrén till sponsorläktaren med ungefär en kvart till avspark. Eftersom Ange Simonssons minne skulle hedras var det fullt av äldre män utanför läktarna som alla stod i grupp och vänta på att gå in. I mitten stod Kent Carlzon med något slags gultintade solglasögonen och beige öppen jacka över en skjorta. Det kändes som en bortklippt scen ur The Irishman.

Väl inne på arenan så började Öis med att släppa till en omställning där Christian Rubio Sivodedov sköt ett skott som Fredrik Andersson tippade i stolen och ut. Sedan byggde Öis upp en rejäl press där man långa stunder hade spelet runt Akropolis straffområde men utan att få till avsluten. Istället fick Christian Rubio Sivodedov ett nytt läge och satte 0-1 precis före pausvilan.

I andra halvlek så kom Öis ut och fortsatte med sitt fina spel. Man kvitterade snabbt och vände sedan matchen på bara några minuter sedan hade man kontroll fram till slutvisslan. I ärlighetens namn borde man gjort 4-1 och verkligen stängt allt hopp för Akropolis tidigare.

Spelet fortsätter se bra ut och det fanns flera individuella insatser som gladde.

# Jonathan Azulay har utvecklats till något alldeles extra. I början av serien tyckte jag han kändes vårdslös och otajmad (om jag minns rätt så orsakade han frisparken som TFF gjorde mål på på Vångavallen och straffen som VSK fick på Nya Ullevi). Nu känns han följsam, resolut och väldigt bra med bollen. Jag tror inte han satte en fot fel mot Akropolis.

# Anel Rashkaj ser ut att ha mer tid än alla andra i hela serien när han har bollen. Det måste vara en fröjd att ha honom bredvid sig på mittfältet. Att han kom tillbaka från sin skada känns otroligt viktigt för hur spelet ser ut nu.

# Det har gnällts en del på Daniel Paulsons insatser men nu tycker jag han ser bra ut. Han har en härlig instinkt att gå mot mål och en fin förmåga att dyka upp där bollen dimper ner, precis som när han gjorde mål mot Vasalund och Sundsvall. Såna egenskaper önskar man att fler satt inne på.

Vid sidan av Öis fina insats så blir det spännande att följa var Akropolis tar vägen under säsongsavslutningen. Varken Daniel Larsson, Astrit Ajdarevic eller John Alvbåge var med i truppen och spelet imponerade inte. Det är kanske inte så konstigt att det är tufft jämfört med fjolåret om man betänker att Samuel Brolin inte står i mål och att Marcus Haglind Sangré numera återfinns i Öis.

Sundsvall borta: En positiv överraskning

Jag var uppgiven på förhand och jag tyckte jag hade goda skäl till det. Sundsvall har varit ett sånt ofattbart bogeyteam för Öis att det liknar ingenting. Jag kan knappt minnas en enda seger mot Giffarna, inte ens under Hamréns dagar.

Därför blev jag glatt överraskad över vilken första halvlek Öis gjorde. Fint passningsspel med tanke bakom och inte en massa trillande för trillandets skull. Chanserna borde ha resulterat i mer än Daniel Paulsons 1-0-mål.

När chanserna inte resulterar i mer så blir det andan i halsgropen när Sundsvall kommer i omställningslägen på det som blev i andra halvlek. Att inte Linus Hallenius fick in bollen i mål på något av sina jättelägen är ett mysterium i klass med att Engblom inte fick straff i slutminuten när Elias Gustafson rev ner honom (jag såg givetvis inte situationen live för då var jag ute i köket och diskade nervöst medan pappa och Karin satt kvar och tittade).

Efter en sommar av kryss som borde varit segrar och förluster som borde varit kryss så var det på tiden att Öis fick ett resultat som kunde gått åt annat håll med sig.

Med detta sagt så tycker jag Öis var bättre spelmässigt. Det fortsätter se väldigt tryggt ut med bollen i hela laget och framför allt börjar laget kännas som en helhet. Tidigare tycker jag det var väldig mycket att backlinjen och en mittfältare stod och höll i bollen men inte hade någonstans att spela upp den så det slutade med att man tappade den så fort det sattes in hög press.

Den här tryggheten i spelet gör samtidigt att jag själv känner mig dum som ställde mig frågande till tränarna tidigare under året. Jag hoppas dom fortsätter på samma spår så att jag får ha dumstrut på mig hela hösten.

Norrby hemma: Världsrekord i besvikelse

Det var längesen det var samma besvikelse över en tappad ledning som mot Norrby. En så fin match i 75 minuter. Sedan en onödig – och möjligen tveksam – straff och en kvittering på övertid.

Jag såg inte kvitteringsmålet. Jag klarade inte av att sitta på läktaren sista minuterna så jag gick ner för att gå på toa och på så sätt få tiden att gå. Nere på mezzaninen under läktaren såg jag en av vd från ett av Göteborgs fastighetsbolag vanka av och an och titta på sin telefon.

När jag stod och tvättade händerna och fundera på hur mycket tid som återstod av matchen hörde jag ett vrål inifrån plan. För ett par sekunder så var jag säker på att Öis gjort 3-1 eller att matchen blåsts av eftersom jag inte kunde föreställa mig att någon på hela Gamla Ullevi skulle vråla över att Norrby gjort mål.

Så jag vände tillbaka och på väg ut på läktaren såg jag på resultattavlan över bortaläktaren att det stod 2-2. Då vände jag på klacken och gick mot utgången. Sedan stannade jag i trappan och såg sista sekunderna när Öis försökte få till ett sista avslut.

Hur väl genomförd största delarna av matchen än var går det inte att komma ifrån att Öis har ett bedrövligt facit under avslutningarna. Sista kvarten har man 2–10 i målskillnad och målen som släppts in har flera gånger varit direkt avgörande för poängtapp. Det är inga roliga siffror att ha i ryggsäcken när man ska summera säsongen.

Det är som sagt svårt att hitta någon glädje i matchen med tanke på avslutningen. Men tittar man nyktert dom 90 minuterna så börjar spelarna känns väldigt mycket mer trygga i spelet.