Öis borde så klart haft en straff när Daniel Paulson gjordes ner. Jag tyckte det blev förvånansvärt lite snack om det för den kändes verkligen solklar. Höfttackling när han är på väg att rinna igenom och bli ensam med målvakten.
Tittar man på spelet kändes det oroväckande att så många såg så trötta ut i slutet. Tittar man på superettan så är det svårt att A) hitta och B) behålla spelare med bollbegåvning och spelskicklighet, men att vara det lag som orkar springa mest känns som alla borde klara av att bli med en ordentlig försäsong. Jag vet i och för sig inte vad som stoppar mig själv från att träna så mycket att jag kan springa Varvet 1.40 så kanske inte ska gnälla så mycket på andras vilja att springa. Samtidigt så är det inte mitt jobb att springa Varvet på 1.40 så jag tillåter mig ändå att gnälla lite på detta.
En annan grej som oroar i spelet är hur långt från mål Ajdin Zeljkovic kommer. Den enda anfallsvärvningen i truppen och det kändes som att han oftast var närmare mittlinjen än offensivt straffområde. Det kommer verkligen inte hålla om det fortsätter så.
Sist men inte minst är det otroligt tråkigt med Momos skada. Hans instinkt att gå rätt mot mål hade verkligen varit användbar den här säsongen. Det känns lika tråkigt att han får den motgången i det här läget av sin karriär där han är. Hoppas verkligen han kommer tillbaka till en hög nivå igen.
Det känns underligt att säga, men trots Hamréns Öis med i tur och ordning Allbäck, Elmander, Afonso och Ailton var det jag såg under högstadiet och gymnasiet så är Momos inhopp och vändningen mot Mjällby mitt starkaste Öis-minne någonsin. Den bäste spelare som jag sett i såväl Öis som svensk fotboll smäller in hattrick mot Blåvitt inför 42 000 på Nya Ullevi och det toppas ändå av en vändning som stoppar ett fullskaligt fiasko inför kanske 3 000(?) på ett kylslaget Nya Gamla Ullevi. Så är det tydligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar