När jag återupptog min fotbollskarriär i gymnasiet var jag på träningsläger i Landskrona med Väster. Det sammanföll med den allsvenska premiären 2002 när Bois slog HIF med 6-2. Sedan dess har jag alltid tyckt det varit lite roligt med Landskrona Bois. Det är slut nu – trots balken från läktaren som hänger ner i bild och reklamskylten med texten "Upplev Landskrona och Ven". Vårdslöst spel som borde renderat kort tidigt i matchen och en massa gnäll över det röda kortet. Men framför allt har jag svårt att se något roligt med Landskrona eftersom helgens match var bland det sämsta jag någonsin sett Öis prestera.
Jätteluckan precis utanför straffområdet fanns där varenda gång Landskrona gick framåt. Trebacken ligger långt bak i försvarsposition medan mittfältet är för långt fram utan någon tydligt struktur för försvarsarbetet ska fördelas sinsemellan dom. "Där Patrik Andersson är lite för långt fram och där Ravelli är för långt bak" som det hette vid 1-2-målet mot Kamerun.
Det är som att ingenting i Öis är samspelt. I Försvarsspelet kan backarna agera ihop med varandra och med Freddan i målet – men har inget samarbete med mittfältarna över huvud taget.
Likadant ser det ut i offensiven. Det handlar bara om enskilda aktioner varvat med enstaka aktioner av klapp-klapp-spel som ligger bakom allt. Hur beroende man är av enskilda spelares förmåga att skapa chanser på egen hand blev otroligt tydligt nu när Herman Sjögrell inte kom till spel.
Enda gången på hela säsongen som man lyckats skapa tryck är sista 30 hemma mot VSK med en man mer på plan. Den här matchen räckte det inte ens med en man mer på plan efter det röda kortet på killen med sitt eget efternamn tatuerat på underarmen i old english. Istället fortsatte Landskrona att skapa farligheter och borde fått in ett avgörande i slutet.
Öis klarar fortfarande inte av att hantera hög press. Man klarar inte heller av att själva sätta hög press på motståndaren, vilket gjorde att Landskrona kunde spela sig ur och komma med fart gång på gång.
Det är inte utan att man börjar fundera på vad det egentligen är Öis tränat på sen Dane Ivarsson tog över vid årsskiftet. Hålla bollen i lågt tempo mellan backar och mittfältet när man inte är under press? Även om man vill införa något nytt så känns det ofattbart att lägstanivån är såhär låg efter fem månaders drillande.
Sedan undrar jag hur stämningen är bland bänkspelarna i truppen. Det har inte sett bra ut i någon match, trots det skickas samma startelva ut hela tiden. Hampus Dahlqvist har haft det tufft sista matcherna men gör ändå 90 minuter, Browning likaså. Daniel Paulson har inte heller gjort några större insatser – målet mot Bois till trots. Trots detta så blir det nytt förtroende gång på gång. Jag hade inte varit helt nöjd med det om jag varit exempelvis Samuel Ohlsson, Hannes Sahlin eller Arvid Sigurdsson.
Är detta malande med samma gäng ett pågående projekt där man är helt säkra på att det spel och dom prestationer som varit under isen gång på gång helt plötsligt ska explodera? För det känns ganska avlägset i nuläget. Samtidigt var det ju precis vad som hände med Ajdin Zeljkovic i matchen mot VSK. Men jag vägrar tro att Zeljkovics succé skulle ha varit något slags pyrrhusseger som leder till degradering i väntan på att spelar ska blomstra.
En annan möjlighet är att Dane Ivarsson inte är nöjd med den trupp som Igor Krulj satt ihop åt honom. Är det verkligen ingen av bänkspelarna som är aktuell för startspel utan att någon annan spelare är skadad/sjuk/avstängd?
Oavsett vad som ligger bakom så går det inte att spela såhär dåligt även om man försöker förändra spelsättet. Varken målet eller poäng känns som några större tröster efter den här insatsen.
För att fortsätta gnällandet så tycker jag inte att Ajdin Zeljkovic ska ta några hörnor. Inte för att han gör det dåligt, men för att jag gärna ser att truppens enda spelare med näsa för mål finns på plats i avslutsposition när bollen ska in i straffområdet.
Hur risigt spelet än ser ut så går jag av princip inte från arenan innan matchen är slut. När Öis spelade mot HIF i sista hemmamatchen 2017 och bjöd på den mest håglösa insatsen jag kan minnas gjorde jag ett undantag. När Bojanic satte 0-3 på frispark(?) i typ 88:e minuten reste jag mig, gick ut från Gamla Ullevi och cyklade hem, vansinnig över insatsen men ännu lyckligt ovetande om att jag skulle behöva gå tillbaka någon vecka senare för att se ett kval mot Mjällby. Den här matchen hade jag god lust att göra detsamma. Men i det här fallet smälla ihop datorn och gå ut i solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar