Säsongen 2018 känns mest glädjande att tänka tillbaka på i dag. Detta trots att den bisarra svackan under sommaren gjorde att den bästa chansen att ta sig upp i allsvenskan.
Det hängde så klart samman med avslutningen 2017 där man när euforin efter vändningen mot Mjällby lagt sig mest undrade vad som hänt och om det fanns nåt som talade emot en ny bottenstrid när Askebrand tog över.
Förvandlingen som skedde den vintern var ofattbar. Diego Montiel var (och är) den bästa spelare jag sett i Öis sen dom åkte ur allsvenskan 2006, Gustav Ludwigson är nog tvåa efter Montiel, Jens Cajuste visade potential, David Engström kändes som den förste helgjutne mittbacken i klubben sen Johan Anegrund, Hannes Sahlin och Jakob Lindström var ljuvliga på mitten och Simon Nilsson var den efterlängtade mittfältaren som kom löpande in i straffområdet.
Men mest av allt tyckte jag det älskvärda laget symboliserades av Filip Almström Tähti ute på högerkanten. Jag tyckte han kändes som lika delar Cafu och tidernas fynd när han kom ångande upp längst flanken. Att han dessutom värvades in från en klubb i Norge som mest lät som nåt folk spelade i medan dom plockade varor på Asko under sommaren gjorde inte saken sämre.
Det kändes närmast poetiskt att Tähti drog på sig ett rött medan matchen höll på att vända och Öis för första gången under 2021 skapade tryck på motståndaren. Som att han släppte sin egen version av Forgot about Dre för alla vars minne av honom i Öis falnat.
Det började se bra ut redan innan Tähti åkte ut. Det kändes som att det var rätt mycket tack vare att Ailton kom ni och drog på sig bevakning. Hux flux låg Zeljkovic längre fram i banan och kom till avslut. Frisparksvarianten(?) där Sjögrell lyfte in till Zeljkovic borde blivit mål antingen direkt eller på Azulays retur, Zeljkovic friläge efter kortpassningsspelet utanför straffområdet borde också blivit det och Zeljkovic volleyskott i slottet kunde ha blivit det.
Faktum är att det som faktiskt blev mål när Zeljkovic satte bollen mellan benen på keepern ur snäv vinkel kändes som det avslut som kanske inte borde ha blivit mål.
Sedan kunde väl något av Ailtons och Ajdins avslut på övertid, framför allt Ajdins, mycket väl gått in.
Det såg bättre ut än vad det gjort någon gång tidigare under säsongen och det känns rätt surt att det inte gav mer än en poäng.
Det är lätt att bländas av den fina avslutningen men det fanns sannerligen mycket som inte kändes 100. Bolltappet på mitten och Azulays felsatsning i straffområdet sticker ju ut. Att släppa till en sån chans på övertid som det blir när Freddan gör sin jätterädddning är inte heller lovande. Men mer oroväckande tycker jag att det kändes att spelet under första halvlek måste involvera för Herman Sjögrell för att fungera framåt. Dessutom så är fortsatta problem på innermitten. LBL fortsätter vara ett mysterium som inte kommer rätt (han måste vara otrolig på träning i och med att tre olika huvudtränare kört på med honom som startspelare) och även Ackermann, som såg så bra ut förra året, känns felplacerad här, det är som att han flyter i nåt slags ingenmansland och inte är med i spelet ordentligt varken defensivt, i speluppbyggnad eller i sista tredjedelen.
Överlag finns det väl ändå rätt mycket bra att ta vidare från mot Falkenberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar