Hösten

I takt med att man kunde gå och se hemmamatcherna som vanligt blev det också svårare att sitta och skriva ner små anteckningar i telefonen. Eller det hade man väl kunnat göra på Gamla Ullevi också, men det känns så sabla dumt att sitta med blicken i telefonen istället för på planen där. Följaktligen har uppdateringarna här lyst med sin frånvaro.

Istället för att sitta och skriva ikapp match för match så tänkte jag bara skriva lite om hösten.

Spelmässigt var det den roligaste perioden sedan våren 2018. Av någon anledning verkar det bland en del supportrar blivit något slags revisionist history kring 2018 där allt var skit utom Diego Montiel och Gustav Ludwigson. Jag är inte en i det gänget.

Hur som helst så har spelet under hösten en fröjd att beskåda långa stunder – ineffektivitet och försvarsmisstag till trots. Ajdin Zeljkovic är den bäste spelare Öis haft sedan nämnda Montiel och Ludwigson medan Anel Rashkaj är nog den näst bäste. Jag tycker den riktiga vändningen i säsongen kom när Rashkaj var tillbaka på från sin skada och styrde upp mittfältet. Han har på egen hand skapat både ett lugn och ett driv. Det har i sin tur fått till följd att alla spelare som gått in bredvid honom hamnat en nivå upp spelmässigt.

Bakåt så har Fredrik Andersson hållit uppe storspelet från våren och backlinjen har svetsats samman på ett mycket imponerande sätt. Framför allt har Jonathan Azulay gjort en imponerande resa från vårsäsongens första matcher, då han kändes otajmad och vårdslös, till att bli en riktig försvarsklippa.

Överlag så har alla spelare som känts som rena Igor-värvningar, alltså Anel Rashkaj, Marcus Haglind-Sangré och Jonathan Azulay varit 100-procentiga fullträffar. Där är det bara att krypa till korset och erkänna att han motbevisat tvivlen jag hade.

Även alla gamla Lindome-spelare, som känts mer som Dane-värvningar, har varit positiva injektioner. Ajdin är redan nämnd. Efter honom tycker jag Hampus Dahlqvist varit den mest positiva överraskningen i hela truppen. Han har vuxit något oerhört och blivit en av seriens mest spännande spelare.

Sist men inte minst så är verkligen vår gamle kapten tillbaka. Daniel Paulson ser pånyttfödd ut och frågan är om han någonsin varit bättre än han varit sen han fick ta över platsen till höger i anfallet när Herman Sjögrell gick till Sirius.

Matchmässigt så var segern mot Landskrona något alldeles extra så som den utvecklades. Sista hemmamatchen mot Helsingborg med hyllningarna av Hannes var också minnesvärd (med facit i hand var det dock lite synd att det inte blev dom hyllningar som Ailton och Fredrik Andersson borde fått där).