Försäsongen

Innan jag sammanfattar mina försäsongsminnen vill jag likt Tomas Ledin kliva in och påpeka ett verk jag är upphovsman till. Medan det i Ledins fall handlade om Snabbköpskassörskan är mitt verk Olle Johanssons smeknamn Mål-Olle som jag myntade under 2-2 matchen mot Trollhättan och som sedan spridits för vinden.

För att gå tillbaka till tidslinjen stod jag och tittade på den första träningen på Valhalla tillsammans med Tor. Redan vid första anblick kändes att Isak Dahlqvist blir något extra i övrigt var det inte mycket att lägga på minnet.

Däremot slogs jag av vilken vacker vy man har över dom nya skyskraporna som håller på att byggas i Gårda. Där borde fastighets- och byggbolagen börja ta sina bilder istället för att envisas med illustrationer där man har den stora vägen i förgrunden.

I första träningsmatchen mot Trollhättan kände jag viss oro över att Sargon Abraham och hur dåligt han fungerade med övriga laget. Parallellt med det fortsatte Isak Dahlqvist att imponera. Givetvis gjorde även Olle Johansson det, inte bara med sin mål utan med sin instinkt att gå mot mål varje gång. Det var rätt skönt att se en spelare som på lite hockeymanér går mot kassen snarare än att trampa på boll och vända utåt som en del andra anfallsspelare gjort senaste åren.

Noterbart från matchen är att jag missade Olle Johanssons första mål live eftersom jag stod i världens slöaste kö för att köpa kaffe att värma mig med.

Ytterligare en noterbar grej från matchen är att det var flera av dom inlånade Lindome-spelarna som gjorde ett bra intryck. Jag gillade framför allt wingbacken Alexander Nilsson. Man kanske inte ska döma på bara en match, men han hade jag gärna sett mer av i Öis.

Norrby-matchen såg jag halvt om halvt på GP:s stream. Sargon såg bättre ut då. Annars tänkte jag mest på hur fin hallen i Borås såg ut att vara.

Även borta mot Lindome dominerade kylan min matchupplevelse. Till slut var jag tvungen att åka hem i paus för att inte totalt gå under. Innan dess hade Öis blandat och gett mot ett rätt svagt motstånd, lite svajigt bakåt men bra tryck framåt.

Mitt mest bestående minne från besöket på Lindevi är trots allt hur många som hade tagit hunden med sig till matchen. Jag minns faktiskt inte när jag var med om att det var hundar med på match, möjligen någon gång när jag spelade pojklagsfotboll men inte senare än så.

Cupmatcherna tycker jag gick som övriga. En lektion i hur det är att möta ett lag med så mycket högre tempo i press mot AIK, en svajig insats mot ÖSK och en direkt svag prestation mot Eskilsminne.

Landskrona-matchen kändes lovande inledningsvis och onödig att förlora. Det var mest besvärande att min vän Love som nyligen kaklat mitt kök fick triumfera med Bois-segern (om än på ett artigt och anständigt sätt, möjligen för att vi inte känner varandra så bra).

BP-matchen gjorde mig en smula orolig. Eller den var kanske mer kulmen på en oro som byggts upp under våren kring att fokuset på prestation gör att det skapas en acceptans för att förlora i truppen. Förhoppningsvis är farhågor utan substans, men jag hade ändå önskat mer förbannade miner direkt efter matchslut när man förlorat eller inte lyckats vinna mot lag från lägre eller samma serie.