Det var längesen det var samma besvikelse över en tappad ledning som mot Norrby. En så fin match i 75 minuter. Sedan en onödig – och möjligen tveksam – straff och en kvittering på övertid.
Jag såg inte kvitteringsmålet. Jag klarade inte av att sitta på läktaren sista minuterna så jag gick ner för att gå på toa och på så sätt få tiden att gå. Nere på mezzaninen under läktaren såg jag en av vd från ett av Göteborgs fastighetsbolag vanka av och an och titta på sin telefon.
När jag stod och tvättade händerna och fundera på hur mycket tid som återstod av matchen hörde jag ett vrål inifrån plan. För ett par sekunder så var jag säker på att Öis gjort 3-1 eller att matchen blåsts av eftersom jag inte kunde föreställa mig att någon på hela Gamla Ullevi skulle vråla över att Norrby gjort mål.
Så jag vände tillbaka och på väg ut på läktaren såg jag på resultattavlan över bortaläktaren att det stod 2-2. Då vände jag på klacken och gick mot utgången. Sedan stannade jag i trappan och såg sista sekunderna när Öis försökte få till ett sista avslut.
Hur väl genomförd största delarna av matchen än var går det inte att komma ifrån att Öis har ett bedrövligt facit under avslutningarna. Sista kvarten har man 2–10 i målskillnad och målen som släppts in har flera gånger varit direkt avgörande för poängtapp. Det är inga roliga siffror att ha i ryggsäcken när man ska summera säsongen.
Det är som sagt svårt att hitta någon glädje i matchen med tanke på avslutningen. Men tittar man nyktert dom 90 minuterna så börjar spelarna känns väldigt mycket mer trygga i spelet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar