Jag var uppgiven på förhand och jag tyckte jag hade goda skäl till det. Sundsvall har varit ett sånt ofattbart bogeyteam för Öis att det liknar ingenting. Jag kan knappt minnas en enda seger mot Giffarna, inte ens under Hamréns dagar.
Därför blev jag glatt överraskad över vilken första halvlek Öis gjorde. Fint passningsspel med tanke bakom och inte en massa trillande för trillandets skull. Chanserna borde ha resulterat i mer än Daniel Paulsons 1-0-mål.
När chanserna inte resulterar i mer så blir det andan i halsgropen när Sundsvall kommer i omställningslägen på det som blev i andra halvlek. Att inte Linus Hallenius fick in bollen i mål på något av sina jättelägen är ett mysterium i klass med att Engblom inte fick straff i slutminuten när Elias Gustafson rev ner honom (jag såg givetvis inte situationen live för då var jag ute i köket och diskade nervöst medan pappa och Karin satt kvar och tittade).
Efter en sommar av kryss som borde varit segrar och förluster som borde varit kryss så var det på tiden att Öis fick ett resultat som kunde gått åt annat håll med sig.
Med detta sagt så tycker jag Öis var bättre spelmässigt. Det fortsätter se väldigt tryggt ut med bollen i hela laget och framför allt börjar laget kännas som en helhet. Tidigare tycker jag det var väldig mycket att backlinjen och en mittfältare stod och höll i bollen men inte hade någonstans att spela upp den så det slutade med att man tappade den så fort det sattes in hög press.
Den här tryggheten i spelet gör samtidigt att jag själv känner mig dum som ställde mig frågande till tränarna tidigare under året. Jag hoppas dom fortsätter på samma spår så att jag får ha dumstrut på mig hela hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar